Metoopodden – om nuet och dået i den nordiska kultursektorn

En man och en kvinna samtalar vid ett bord i en inspelningsstudio

I höst har Nordisk kulturkontakt släppt Metoopodden, en poddserie där kulturaktörer från de nordiska länderna pratar om vad som hänt, i relation till Metoo och hanteringen av sexuella trakasserier, i den kulturella sfären sedan hösten 2017.

Alla sju avsnitt är publicerade och vi rekommenderar förstås att ni går in och lyssnar på allihop för att få en helhetsbild av läget – men här kommer en sammanfattning över några av de teman som dykt upp i fler avsnitt.

  1. Barn och unga fortfarande utsatta

Så gott som i alla avsnitt, och därmed så gott som i hela Norden, poängteras det att tillräckliga insatser inte gjorts för att få syn på hur utsatta barnen är. Nina Nyman (FI) lyfter till exempel i avsnitt 2 upp hur det i det finlandssvenska uppropet #dammenbrister var chockerande många vittnesmål där offret var ett barn. I avsnitt 3 poängterar Malin Gustavsson (FI) och Tanja Rönnberg (AX) hur oerhört viktigt det är att barn i en tidig ålder får lära sig säga nej och får den information de behöver kring vad som är okej eller inte. Det är också synnerligen viktigt att föräldrar, pedagoger och andra vuxna blir utbildade i frågan så att de har den kunskap som behövs för att tala med barnen. Norge lyfts ett antal gånger upp som ett gott exempel i hur förskolan arbetar med saken, och även Rädda Barnen på Ålands kampanj #prataomporr som arbetar i upplysande och förebyggande syfte.

I avsnitt 7 säger Thordis Elva (SE)(IS) att det finns en medvetenhet kring att sexuella trakasserier och hot i stor utsträckning förekommer på sociala medier och på nätet, men att hon är förvånad över att det inte finns en större diskussion och mer utbildning för unga angående digitala rättigheter och sexuella relationer i det digitala. I avsnitt 6 lyfter Siri Fagerudd (FI) och Anna Sjövall (SE) att utbildningen inom teatersektorn inte är tillräcklig i frågan om sexuella trakasserier i arbetet och Siri poängterar hur viktigt det är att man som ung skådespelare får den utbildning och de verktyg man behöver för att klara sig ensam på fältet med frågan, ett fält där man dessutom ofta är extra utsatt som frilansare.

En annan önskan som lyftes fler gånger är att de män som blivit utsatta för sexuella trakasserier ska våga börja tala om det. Det finns fortfarande ett tabu kring det och bland andra Jukka Maarianvaara (FI) och Nicholas Kujala (FI) hoppas att Metoo ska bidra till att även männen känner att de kan och får tala om saken, något som många kopplade ihop med att det finns en rädsla kring det i och med en machokultur som börjar odlas redan i ung ålder. I de flesta avsnitten diskuteras också mäns ansvar och engagemang, och det understryks att jobbet mot sexuella trakasserier inte är en kvinnofråga. Så gott som varenda deltagare i alla avsnitt påtalar är att ojämställd jargong och en kultur som tillåter trakasserier och sexuella trakasserier börjar i låg ålder. Här behöver Norden definitivt fler insatser och mer resurser.

  1. Uppföljning och media viktiga

Dee allra flesta av deltagarna slog fast att lagstiftningen i Norden är bra, det är snarare implementeringen och uppföljningen som behöver utvecklas. Hösten 2017 granskade nordisk media instanser, organisationer, riktlinjer, lagar och regler och diverse aktörer gav löften om förbättringar och ekonomiska satsningar i arbetet mot sexuella trakasserier. Det som efterlyses är en granskning ifall de löften som gavs då verkligen genomförts, och en önskan om att det ansvaret inte ska läggas på aktivister.

Flera av poddeltagarna som själva jobbar med frågorna uttrycker en viss frustration över att det arbete som görs mot sexuella trakasserier inte lyfts upp av media, utan att det finns ett överdrivet fokus på enstaka personer och deras skandaler. Bland annat i avsnitt 5 nämner Mikael Brännvall (SE) att media har en viktig roll i det här; uppropen skulle aldrig fått så stor uppmärksamhet utan media. Men när något har hänt kan medialt påpassade institutioner få problemet att all tid går åt att hantera media, när resurserna skulle behövas för att jobba med frågan internt. ”Om vi följer medialogiken så skulle problemet vara löst om vi tog bort tre eller fyra kända manliga skådespelare från de största institutionerna i Stockholm och sen hade saken varit löst. Men vi vet ju att man måste jobba med saken mycket mer på djupet.” Thomas Walle (NO) påpekar att det i Sverige blev väldigt mycket fokus på enskilda personer inom kulturbranschen och att det i Norge skedde motsvarande inom politiken. Däremot har det i Finland och på Island inte fokuserats lika mycket på enskilda personer. Laerke Reddersen (DK) nämner i avsnitt 2 att när Metoo kom till Danmark så dog frågan, men nu återstår det att se hur Danmark väljer att handskas med det i och med att Metoo fått fart där.

  1. Offentliga fall och statlig insats behövs

I avsnitt 1 nämner Lottaliina Pokkinen att vi behöver de offentliga fallen för att komma vidare med arbetet. Det är alltså viktigt att känna att det lönar sig att anmäla och att det också leder någon vart. Samtyckeslagen nämns också i de flesta avsnitten som en stor hjälpande faktor, och i de länder som inte ännu har en sådan uttrycks försiktig hoppfullhet. Det behövs även pengar och satsningar från statligt håll för att enskilda institutioner och personer ska kunna jobba med frågorna, något som både Thomas Walle (NO) och Thordis Elva (SE)(IS) lyfter fram.

 

Något som fungerar summerande för de gemensamma teman som lyfts upp, och som poängteras i flera avsnitt, är att arbetet mot sexuella trakasserier är ett metodiskt och långsiktigt arbete. Det krävs att frågan ständigt är på agendan.

Det märks att Sverige är det land som de andra länderna sneglat på, tagit lärdom av på gott och ont och förhållit sig till, eftersom Metoo varit mest närvarande i samhällsdebatten där ända sedan hösten 2017. Men överlag har de flesta hållit sig uppdaterade om vad som skett i alla de nordiska grannländerna, man har jobbat över landsgränserna, lärt sig av varandra och framförallt sett nyttan med det. Som Hanna Onwen-Huma säger i avsnitt 7: ”Det finns ett stort mervärde i att jobba samnordiskt kring Metoo. Då kan vi dela best practises och har mer resurser.” Hon nämner också att ett treårigt samnordiskt forskningsprojekt ska inledas där man tittar på sexuella trakasserier på arbetsplatsen på nordisk nivå.

Så lyssna på podden, se likheterna och olikheterna, inspireras till att fortsätta tala om ämnet (även om ni inte alltid är överens, som Ebba Witt-Brattström (SE) och Nicolas von Kraemer (FI) i avsnitt 4) och känn dig hoppfull i det att vi samnordiskt kan jobba för att motarbeta sexuella trakasserier, och att det kanske blir lite lättare när vi ser vilka konkreta förbättringsmöjligheter som finns, och vilket arbete som redan banat väg.


Madeleine Dunderlin
programledare, Metoopodden