Satiren – en papperstiger?

Svenska satirtecknaren Karin Z Sunvisson om vad satirens tillstånd säger om vår demokrati och om förutsättningarna för att bildsatiren ska vara relevant som politiskt verktyg.

Varför finns det så få kvinnliga satirtecknare? Denna fråga fick äntligen ett svar förra året. – De är inte få! Problemet är att de inte syns eftersom deras bilder inte publiceras.

Det var under det förberedande arbetet med utställningen Med pennan genom glastaket som Carina Milde, konstvetare och intendent på Arbetets Museum, och jag satte ihop förra våren som beviset för detta bredde ut sig inför våra ögon. Utställningen visade de hundra finalistbidragen från den allra första upplagan av Women Cartoonists International Award, en tävling reserverad för kvinnliga satirtecknare och utlyst av den franska organisationen United Sketches på initiativ av Helsingfors-baserade satirtecknaren Kianoush Ramezani.

Vad vi hade framför oss var alltså de hundra bästa bidragen – och sammanlagt hade över tusen bidrag från runt 260 tecknare från hela världen kommit in. Bevisligen fanns de, de kvinnliga satirtecknarna. Och de var briljanta. Men varför kände vi inte till dem? Varför fanns de inte med bland tecknarna i de många internationella satirtecknarnätverken?

Svaret är att de kvinnliga satirtecknarna inte har någon plattform. Ingen efterfrågar dem, eftersom de inte vet att de finns – eftersom de inte publiceras. De smala spalter som reserveras för bildsatir i media upptas redan av ett antal etablerade manliga tecknare. Och utrymmet för politisk bildsatir är så försvinnande litet att ingen brytt sig om att efterfråga en jämlik fördelning av det.

Samtidigt intygas från de flesta politiska håll (och inte sällan av samma tidningsredaktörer som själva begränsat utrymmet för bildsatiren till frimärksstorlek) att satiren – rätten att häckla makten – är livsviktig för yttrandefriheten. Men vad för slags demokrati är satiren kvitto på när bara en bråkdel av de bilder som syns i den publika debatten är skapade av kvinnor?

En satirtecknare blir till i mötet med en publik. Endast i detta möte kan satirbilden bli relevant som politiskt redskap för förändring. Idag finns oändliga möjligheter till självpublikation genom sociala media, men jag talar alltså om mötet med en mottagare som inte nödvändigtvis valt att se tecknarens bild (eller förts dit av en serie algoritmer anpassade efter redan existerande preferenser i ett system som är bokstavligt talat utvecklat med syfte att stryka användaren medhårs). Det är med denne ofrivillige mottagare, inte den redan liktänkande utan en representant för den breda massan som råkat snubbla över bilden i det offentliga rummet, som satirtecknaren måste föra ett inre, hypotetiskt samtal under arbetets gång. Vad förstår denne mottagare? Vilka symboler eller bildreferenser går fram? Hur kan bilden tolkas – och feltolkas?

Detta tänkta samtal är den arbetsprocess som säkrar att bilden kommer att uppnå sitt syfte, det vill säga att föra fram ett politiskt budskap och därigenom förflytta makt från en sida till en annan, men metoden är också viktig för just bildskapare som verkar i offentligheten därför att bild är tvingande på ett sätt som text inte kan vara –vi kan inte välja att inte se en bild på samma vis som det går att välja att inte läsa en text. Bildens verkan är omedelbar. Detta är kärnan i den politiska bildsatirens underbara möjligheter och kittlande oförutsägbarhet – och dess potential som samhällsomstörtande konstform. Satiren måste nå den som inte söker den. Annars är den en papperstiger. •

Karin Z Sunvisson

 

 

Tre kvinnliga satirtecknare som krossat glastaket:

Siri Dokken (Norge)

Analys, stil, humor – hennes bilder har allt. Dessutom är hon världens enda professor i satirteckning!

 

”Hur känns det nu?” Kommentar i #metoo-debattens efterspel.

 

 

Marilena Nardi (Italien)

En otroligt tung satirtecknare skolad i den italienska anti-fascistiska motståndsrörelsens anda. Hon räds inga gangstrar – varken EU:s eller maffians.

”Åh, vilken ansträngning!”

Doaa el-Adl (Egypten)

En respektingivande tecknare som trots att hon har stått åtalad i hemlandet för sina bilders skull modigt fortsätter att ansätta korrupta makthavare, både i Egypten och utomlands. (Läs min intervju med henne här).

 

Om skribenten:

Karin Z Sunvisson (f. 1981) är svensk satirtecknare utbildad vid ÉNSAD i Paris och bosatt i Sverige och Serbien.

Hon är projektledare för Nätverk för kvinnliga bildskapare – om bildsatir och skapandeprocesser som startas i höst i samarbete med Arbetets Museum och Svenska Institutet. Ambitionen är att projektet ska ”växa och utvecklas internationellt för att bli ett starkt globalt nätverk där ett institutionellt och kollegialt stöd verkar för att hämma utsatthet och isolering och som pushar redaktioner och aktörer att ta in, arbeta med och publicera fler kvinnliga satirtecknare.” (Källa: Arbetets Museum)

Hemsida: www.k-a-r-i-n.biz