Kulturliv på internet

Finländska konstkritikern Helen Korpak reflekterar kring kultur och konst på nätet

När den första vågen av coronapandemin våren 2020 slog omkull varje plan och varje evenemang över hela jordklotet satt jag som konstkritiker frustrerat framför min dator och försökte kamma museers hemsidor efter något att skriva om. Jag hade fram tills dess hållit fast vid att internet skulle vara en fritidssfär, men plötsligt var valet inte längre mitt: om jag ville uppleva konst och utöva mitt yrke var jag tvungen att ta skeden i vacker hand och vada ut i oceanen online. Det krävdes en hel del plaskande före jag lärde mig simma, och lätt att hitta rätt är det fortfarande inte. Var går gränsen mellan att ha kulturupplevelser på nätet och slösurfa tills man får ångest?

För några dagar sedan fick jag chansen att samtala med de norska kuratorerna och forskarna Caroline Ugelstad och Susanne Østby Sæther som en del av Nordisk kulturkontakts livestreamserie om konsten på nätet. Ofrånkomligen stod de där första lockdownmånaderna för två år sedan i centrum under vår diskussion. Nu, i efterhand, kunde vi glädja oss över hur snabbt både institutioner och konstnärer kastat sig ut på internet. Det fanns inget cyniskt eller beräknande i de exempel vi talade om: museernas instagramsatsningar och konstnärernas kollektiva projekt var sprungna ur ett ärligt och äkta behov att fortsättningsvis leva ett liv med kulturupplevelser även under en tid av isolering i hemmet.

Vi kom fram till att det faktum att konsten i allt större utsträckning även är närvarande på nätet inte innebär att vi plötsligt kommer börja konsumera konstverk digitalt. Snarare är det så, att vårt kulturliv plötsligt har en större horisont. De konstupplevelser och kultursammanhang man upplever i verkliga livet ska berikas av internet, inte ersättas. Det handlar alltså om att välja det som känns rätt för precis en själv: känns det ointressant att följa de viktiga museernas sociala medier eller tråkigt att streama månadens viktigaste dokumentär eller serie ska man strunta i det. Ibland kan det vara roligare att bara läsa wikipedia på bussen till jobbet.

Personligen vill jag slå ett slag för kritiken på nätet. Efter en knagglig början har jag under de senaste två åren insett att den mest givande digitala kulturupplevelsen för mig är att inkorporera kritik i min digitala rutin. Det stimulerar att bli serverad genomtänkta åsikter!

Tre tips på konstkritik online

I takt med att betalmurar blivit norm på så gott som alla större tidningars hemsidor har kritiken antagit nya former. I Norden är ett fenomenalt exempel på detta sidan Kunstkritikk som har sin bas i Oslo. Där publiceras högklassig konstkritik på norska, danska, svenska och engelska.

Svenska Örnen och kråkan är å sin sida helt tillägnad seriös kritik av poesi, inte bara i skriven form utan också som välproducerad podd.

Tar man sig utanför den nordiska sfären lär man förr eller senare stöta på brittiska The White Pube, vars namn är ironisk ordlek baserad på den moderna tendensen att ställa ut konst i tomma vita galleri- och museisalar, så kallade ”white cubes”. Sidan drivs av de unga kritikerna Gabrielle de la Puente and Zarina Muhammad, som även är mycket aktiva på instagram (@thewhitepube) där deras fräcka och avslappnade språk samt orädda kritiska ton nått en stor publik. Kritik är till för alla, menar The White Pube, och skriver om allt från muraler med rasistiskt bildspråk till videospel och mat. Jag håller helt och hållet med.

Helen Korpak