Från hype till heligt: DJ Bunuel känner in 2020 års musikprisnominerade

DJ Bunuel står under ett träd i höstsolen.

Adam MacKintosh

Personligen är min inställning till pris inom kultur väldigt kluven. Kultur, i detta fall musik, är inte en idrott där man har klocka, måttband eller domare som bestämmer vem som är bäst. Smak är inte heller något man kan sätta i ordning, vems smak är värdefullare än någon annans. På denna grund borde alla kulturutövare få åtminstone ett pris under sin karriär.

Med detta sagt ser jag saken från andra sidan. Vad innebär det för en artist att få sitt verk nominerat? Publicitet, möjlighet att verket når människor som aldrig annars skulle höra om artisten i fråga, då får priset en helt annan uppgift i all sin subjektivitet. Vår tids stora dilemma är att så många fina verk aldrig når fram. Och då är varje nominering som så motiverad.

Som alltid innehåller även årets nomineringar av Nordiska rådets musikpris en hel del fin musik värd att höras och upptäckas.

Niels Rønsholdt: Songs of Doubt (DK)
Att blanda elektronik med akustisk musik är inte mera något nybyggande som så utan en naturlig del av musiken år 2020. I detta fall resulterar det i harmoni och en känsla av naturlighet, inget känns pålimmat.

Den Sorte Skole & Karsten Fundal: Symphony II for Sampler and Chamber Orchestra (DK)
Den finaste känslan då man lyssnar på musik är den då man som proffs inte börjar fundera på varifrån ljuden kommer och hur de hör ihop, utan bara tar emot allt som en helhet. Det händer för mig med denna skiva. All is one. En skiva som belönar lyssnaren om man bara kapitulerar och låter den rinna in i själen.

3TM: Lake (FI)
Om man inte skulle känna till musikernas bakgrund vet jag inte om denna skiva alls skulle kallas jazz. Det är något jag tycker är fint. Att musiken inte har ett namn, då är lyssnarupplevelsen renare. Denna skiva är en resa. Konst när den är som bäst tar mottagaren till en annan plats, någonstans där tilltro och lugn härskar och där rädslor och ångest försvinner.

Sampo Haapamäki: Konsertto neljäsosasävelaskelpianolle ja kamariorkesterille (FI)
Ibland märker jag att det att jag inte lyssnat så mycket på orkestermusik gör att jag inte riktigt kan gestalta ett stycke. Jag är helt enkelt otränad och känner därför som om jag skulle stå på andra sidan av fönstret.

Jan Rasmussen: VÍN (FO)
Jan Rasmussens musik är frigjord från begränsningar trots att musiken på ett sätt är ganska typisk elektronisk musik. För mig personligen ger den dock inte upplevelsen att detta har jag aldrig hört. Med tillagd sång skulle den inte skilja sig så mycket från en stor del av dagens popmusik.

Rasmus Lyberth: Inuunerup oqarfigaanga / Livet skal leves på ny (GL)
Då jag hör musik på ett språk jag inte förstår men ändå får en känsla av att förstå har musiken nått något heligt. Känslan och uppriktigheten når fram oberoende om jag förstår orden eller inte. Den finns något väldigt skört och direkt i Lyberths musik.

Hildur Guōnadóttir: Chernobyl (IS)
Det är svårt att inte låta sig påverkas av hype. En kompositör som har fått så mycket uppmärksamhet är på något sätt bekräftad redan på förhand. Med detta sagt är jag ändå berörd av denna musik. Den för mig bort, och då är något rätt. För mig är det jämförbart med att musik ger gåshud.

Veronique Vaka: Lendh (IS)
Det finns både skörhet och någon sorts känsla av fara som tilltalar mig i detta verk. Det känns som musik till en film som man ser då man stänger ögonen. Och i den filmen kan vad som helst finnas bakom hörnet.

Ørjan Matre: Lyriske stykker (NO)
Det är en tröstefull och på något sätt trygg värld denna musik för mig till. Tidlösheten och en svårförklarad geografisk frihet gör att jag känner mig buren av denna musik.

Trond Reinholdtsen: Theory of the Subject (NO)
Skönhet och lugn är de första känslorna detta verk föder hos mig. Och det gör att jag har tillit genom hela resan där känslofloran är väldigt stor och överraskningarna följer varandra. Kombinationen av olika media känns väldigt naturlig och motiverad. Det känns inte som man såg en film, utan som man var i en film. Ett verk som jag genast vet att desto flera gånger jag hör det desto högre upp blir jag tagen.

Robyn: Honey (SE)
Då jag lyssnar på Honey tillsammans med alla andra nominerade får jag en känsla att skivan borde vara nominerad för något annat pris. Jo, hon är väldigt duktig och originell på sitt sätt, men jag hör nog inte henne som någon som bygger något nytt eller bjuder på djupen av sin själ. Bara bra pop, inte mera eller mindre.

Andrea Tarrodi: Acanthes (SE)
Detta verk för mig till landsbygden, och framför allt ut I naturen. Och då är konst som bäst för mig när den för mig bort. Trots att insekterna jag både ser och hör väcker motstridiga känslor.

Den 27.10 då vinnaren offentliggörs är en stor dag för nordisk musik, men jag hoppas att så många musikkonsumenter som möjligt lyssnar på den varje dag.

För musiken – i tiden.

DJ Bunuel
DJ, evenemangproducent, musiker och programledare verksam i Helsingfors