Lite statistik så här inledningsvis: under de fem senaste åren har 6 kvinnliga och 19 manliga regissörer varit nominerade till Nordiska rådets filmpris. Under de fem föregående åren var siffrorna 4 och 21. Utvecklingen i jämställdhetens föregångarländer är fortsatt långsam.
I prisets stadgar framhålls konstnärliga värden, vilket traditionellt har gynnat dramafilmer som varit populära på festivaler. Också årets kandidatfilmer har lanserats på stora internationella arenor: i Cannes, Locarno, Venedig, Tokyo och på Sundance-festivalen. Regissörerna representerar en ny generation: årets kandidater är regissörernas anda eller tredje långfilmer. Hela fyra regissörer är redan nominerade för andra gången, men har ännu inte fått priset.
Filmkulturen får ett starkt offentligt stöd och har en hög nivå i Norden, vilket också syns i den här tävlingen från år till år. Kanske läge för att ändå spekulera lite kring vem som vinner, det är ju en av de underhållande sidorna av sådana här priser!
Den här gången står Sverige och Island för de svagaste prestationerna bland de fem kandidaterna. Den isländska filmen Bergmál (”Eko” på svenska) regisserad av Rúnar Rúnarsson skiljer sig från mängden i sin uppbyggnad. Filmen består av episoder som inte är knutna till varandra. Vi bjuds på ett tvärsnitt av det isländska samhället och den isländska mentaliteten genom mörk humor. Filmen bjuder på insiktsfulla ögonblick, men episodformens utmaning är saknaden av den stora berättelsen samt ojämnhet.
Svenska Amanda Kernells Charter handlar om Alice, som kämpar om vårdnaden för sina barn och tar med dem på en resa till Kanarieöarna utan att hennes ex vet om det. Filmen är kompetent gjord, men är ett ganska typiskt drama om föräldraskapets våndor, och lyckas inte riktigt lyfta temat från det personliga till det universella. I sin debutfilm Sameblod behandlade Kernell på ett starkt sätt Samernas förtigna historia, och det småskaliga familjedramat i Charter känns därför som ett mellanarbete.
Frelle Petersen är nominerad för första gången med sitt danska drama Onkel, och kunde stiga fram som en överraskare. I den lakoniska filmen möter vi den unga kvinnan Kris, vars dagar flyter på rutinmässigt på en bondgård, där hon tar and om sin åldrande farbror. Försöken från hennes omgivning att få henne att följa sina drömmar torkar in. Kris är som rollfigur medvetet porträtterad som en alienerad huvudperson, och filmens berättande bygger på upprepning av vardagliga situationer och finkänslig variation, vilket är ett bekant verktyg snarare ur konstfilmens värld än då det gäller populära dramafilmer. Filmen känns stundvis frustrerande, och stannar kvar i tankarna. Så småningom började jag själv beundra den envisa Kris. Filmen beskriver på ett ovanligt sätt ovillkorlig kärlek och verklig självständighet utan påverkan av andra.
Finlands kandidat, J-P Valkeapääs tredje långfilm Koirat eivät käytä housuja (Hundar bär inte byxor) skiljer sig ur mängden med sitt visuella, modiga och moderna beskrivande av sexualitet. En änkling börjar hantera sin sorg genom sadomasochistiska sessioner hos en melankolisk domina. Så kallade genre-filmer (skräck, spänning, fantasy, sci-fi) eller filmer som utnyttjat genrernas bildspråk har inte belönats med priset så ofta – den senaste torde vara Lars von Triers Antichrist från 2009. I Norden finns ändå en växande skara genreregissörer, och Koirat eivät käytä housuja vore ett fräscht val, som kunde ge också framtida juryer mod: Nordiska rådets filmpris behöver inte vara ett dramapris.
Min egen tippning på vem som tar hem priset är ändå Norges otroligt fina kandidat, som i hemlandet tog hem flera Amanda-statyetter än någon annan film tidigare har gjort. Barn, regisserad av Dag Johan Haugerud är ett 2 timmar och 35 minuter långt dialogburet drama om efterdyningarna av ett skolmobbningsfall som lett till döden, där politiska åsiktsskillnader leder till konflikter. Den mångbottnade historien benas ut noggrant och utan onödig dramatisering. Filmens längd används inte för att trötta ut åskådaren, utan den fint skrivna dialogen och avvägt utportionerade humorn suger med tittaren. Även om filmen ger utrymme för olika synvinklar så ställer den dem inte på samma streck: vi kan välja empati och respekt för våra medmänniskor.
Marjo Pipinen
Skribenten är Kärlek & Anarki-festivalens kurator, och är specialiserad på nordisk film.
